En dag med poesi
Den 11/12 stod Poesiverkstad på schemat. Detta var något som jag redan från början, då vi fick ut schemat för kursen, hade en ganska negativ inställning till. Jag måste medge att jag aldrig har haft något vidare intresse för dikter och poesi, det är inget som har fångat mig alls. Till råga på allt så kom jag till skolan efter en natt med feber och dålig sömn, kunde denna dag bli mycket värre? Svaret på den frågan visade sig vara väldigt enkel.
Vi hade blivit ombedda att ta med oss varsin dikt till verkstaden. Jag tittade lite på några av Gustaf Frödings verk och valet föll tillslut på denna:
Världens Gång
Havet välte stormen ven
vågorna rullade asklikt grå.
"En man är vräkt över bord, kapten!"
Jaså.
"Ännu kan ni rädda hans liv, kapten!"
Havet välte stormen ven.
"Ännu kan en lina den arme nå!"
Jaså.
Vågorna rullade asklikt grå.
"Nu sjönk han, nu syns han ej mer, kapten!"
Jaså.
Havet välte stormen ven.
I mitt tycke så är dikten rätt tragikomisk då jag uppfattar den som om den handlar om en kapten på en båt eller ett skepp. Denna kapten verkar vara helt handlingsförlamad och det enda han kan förmå sig att få fram är "Jaså" då en av hans sjömän fallit över bord. Den är, i mitt tycke, en grå dikt men med ett drömskt inslag i och med den frånvarande kaptenen.
Avslutningen på detta inlägg blir ett konstaterande, jag har inte alls sån avsky till poesi som jag trodde att jag hade vid ankomsten till detta seminarium.
