Reflektioner efter praxisseminariet

Den första tanken som slog mig när jag fick se att det låg ett seminarium inbakat i Vfu-perioden var att det kändes dumt. Dumt för att det tvingade oss att missa en del av det jag mest sett fram emot med utbildningen, just praktiken. Jag förstod inte heller först vad det skulle handla om eller hur det skulle fungera vid själva lektionstillfället. Men efteråt känns det inte alls lika meningslöst längre. Det var många bra frågor och svar som kom upp under seminariet. Mycket som man själv hade funderat över och en hel del som man inte hade tänkt på alls eftersom det inte dykt upp sådana situationer på min VFU-skola.

Det vi bland annat tog upp var hur man som lärare bemöter föräldrar till eleverna som har åsikter om hur lärandet sker och hur personlig man ska vara, både när det gäller egna åsikter kring lärandet och gentemot eleverna om sitt privatliv. 

Men mesta delen av seminariet kom att handla om konflikthantering och om elever med olika svårigheter i skolan. Kanske för att det är just dessa problem som är mest synliga i skolan. 

Hur bra svar dessa frågor fick var lite olika då det, helt förståeligt, är stor skillnad från fall till fall och från gång till gång. Olika konflikter, olika barn/föräldrar inblandade osv. 

Det som kändes rätt skönt att få reda på är att man själv väljer hur pass personlig och öppen man vill vara med sitt liv inför eleverna, vilket jag på sätt och vis visste redan innan seminariet, men det var ändå skönt att få en bekräftelse på det. 

Det var en rätt skön pratstund vi fick, jag är helt klart nöjd med vad den resulterade i. Och huvudet fylldes på med ny information och kunskap kring läraryrket.